För exakt 7 år sen idag, internationella kvinnodagen, började jag äta LCHF. Det gick jättebra till en början när jag åt mig mätt på riktig mat. Men sockermonstret dräpte mig. Det fick mig att börja baka LCHF bakverk, söta med sötningsmedel, äta 90% choklad och fortsätta mitt matmissbruk. Det var först flera år senare som jag fick verktyg att hantera mitt sockerberoende. Idag ska jag skriva om vikten av gemenskap med likasinnade i mitt tillfrisknande.

”Vi har alla samma problem, och tillsammans är vi starka nog att lösa det.”

Citat från appen Food for Thought, 9 februari, Du är inte ensam

Att vara en del av en gemenskap har betytt så mycket i mitt liv att det är svårt att veta var jag ska börja. Jag minns så väl min första kontakt med ett 12-stegsprogram. Det var på ett telefonmöte. Jag minns med värme det välkomnande jag fick då. Det var fantastiskt att bli accepterad av personer som förstod min kamp mot sockermonstret. Jag hade ofta trott att jag var den enda i hela världen som gjorde helt sjuka saker (gräva i soporna, hetsäta, ljuga, smyga, gömma, mm) för att få äta socker- och mjölmat. Telefonmötet blev en vändpunkt för mig när jag insåg att jag inte längre behövde vara ensam. Det fanns fler som hade samma problem och de hade hittat en lösning. Aldrig någonsin mer behöver jag kämpa ensam. Det är så stort, så stort… Fortfarande är att delta på möten ett av mina viktigaste verktyg för att hålla mig abstinent och i programmet.

Otaliga gånger tidigare hade jag försökt lösa mina problem med maten själv. Gärna med någon auktoritet som skulle guida mig och säga till mig vad jag fick och inte fick göra. Den här gången tänkte jag att jag skulle göra annorlunda eftersom det jag gjort tidigare inte fungerat. Det är det vi kallar det sinnessjuka i beroendesjukdom, dvs att göra samma sak med förvänta sig olika resultat. Mer om det i steg 2 som du hittar här.

Ensam med en beroendesjukdom är jag inte stark. Ensam är jag faktiskt helt hjälplös. Jag kan inte förstå alla delar av min sjukdom om jag isolerar mig. I början av min resa behövde jag få höra att det fanns hopp. Att det fanns de som gått före och lyckats. Nu när jag själv har varit abstinent ett tag kan jag ge vidare det jag fått på min abstinenta resa. På det sättet kan jag även få behålla det. Genialiskt om du frågar mig! Tillsammans är vi ett helt fält av blommor som sprider vårt tillfrisknande, styrka och hopp till varandra.

Mina sockersyskon är bara ett samtal bort. Jag har under åren samlat på mig en hel del telefonnummer och känner en väldig tacksamhet över det. Några har jag även börjat betrakta som vänner. Det är så ärliga och uppriktiga relationer som man någonsin kan få. Att ringa ut är ett så viktigt verktyg att jag kommer att skriva om det i ett eget inlägg framöver.

Tillsammans med andra matmissbrukare ska jag förbli abstinent EN DAG I TAGET!

Styrkekramar!💪💜

Kia

Annonser

Min resa att leva i tillfrisknande från sockerberoende.

2 Comment on “Verktyg – gemenskap med likasinnade

  1. Pingback: Verktyg i tillfrisknandet | EttSockerfrittLiv

  2. Pingback: Osvettiga promenader | EttSockerfrittLiv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: